Chitwan

Medan våra indiska visum utfärdades tog vi en tur till för nationalparken Chitwan, som ligger vid indiska gränsen och bildar en slags geografisk turisttriangel tillsammans med Kathmandu och Pokhara. Personligen var jag ganska nyfiken på den ”växande travellerscenen” som tydligen skulle frodas där (jag föreställde mig ett nytt Thamel ute i vildmarken) och begrundade med skräckblandad förtjusning den unika, om än extremt lilla, ”chansen” att få se en bengalisk tiger. Väl framme i Chitwan fann vi oss i den sista utposten, en dammig strandremsa och en ännu dammigare ”huvudgata” med djungeln på andra sidan floden, där trötta paketresenärer och en och annan vilsekommen hippie forslades från den ena schemapunkten till den andra (kanottur, djungelsafari, elephant ride). För några hundra dollar mer kunde man bo på något av resorten inne i djungeln med vildlivet utanför ”tältduken” och, enligt min fantasi, leva som en modern Peter Beard eller Karen Blixen, fast i Nepal (en illusion som ganska snabbt sprack när det visade sig att den största attraktionen i Chitwan var att delta i morgonbadet av elefanterna, med andra uppspelta turister som publik). Istället hyrde vi en bungalow nära stranden på ett enkelt resort som hette JAW, Jungle Adventure World, där vi strandade då ena hälften av oss drabbades av en nepalesisk parasit (man kan få dem av att borsta tänderna i kranvatten) samtidigt som jag personligen drabbades av akut stadsabstinens och inte önskade annat än ett nummer av Monocle (jag sprang istället på jakt efter ett substitut i form av en dagstidning, vilket visade sig omöjligt få tag på i Chitwan). Abstinensen botades till viss del lite senare när jag insåg att vi hade wi fi på rummet och kunde okynnessurfa långt in på natten med den kolsvarta djungeln på andra sidan floden.

Chitwanvägg.

Sista kvällen i Chitwan satt vi på en restaurang lite längre bort vid vattnet (så mycket bättre än överpriset på de andra serveringarna vid samma flod) där servitören pekade ut en krokodil som vilade vid strandkanten mittemot medan turister fick lite bättre utsikt i den disiga solnedgången och flyttfåglar från Ryssland bildade perfekta formationer på eftermiddagshimlen. På väg hem började jag även se de små detaljerna och inse att min bedömning av Chitwan hade varit ganska orättvis. Det fanns ett eget liv och en charm där som inte hade med schemalagda djungeläventyr att göra. Men vi hann aldrig utforska det mer innan våra tre nätter var över och vi återvände till Kathmandu, utan att ha sett en tiger. 

Det sitter i detaljerna. Chitwancykel med leopardmönstrad sadel.