Det har gått nästan två månader sedan jag och A kom till Bali och det är dags för en första uppdatering innan vi åker vidare till Malaysia om ett par veckor. För tillfället sitter jag på Sulendra i Ubud och skriver, omgiven av en ganska udda skara grannar. Väldigt många ”kulturturister” och singelkvinnor kommer hit efter att ha sett Eat, Pray, Love; inte riktigt min kopp te, men det är ett bra ställe om man behöver lugn och ro.
De senaste veckorna har självklart inneburit mycket strandliv, vilket har passat bra. Vi har infiltrerat oss bland surfare (utan att surfa, än så länge), försökt undvika Kuta (med varierande resultat), fotograferat, ätit seafood och varit ett par veckor på Gili Trawangan och Lombok. Det är nog först när man kommer tillbaka från Lombok som man verkligen lär sig uppskatta Bali på rätt sätt och inser hur vackert, och bekvämt, det är. Lombok är väldigt fattigt, men det är också en helt annan attityd bland människorna där, vilket gör det ännu tydligare att Bali är hinduiskt. (Och visst, jag klandrar inte människorna på Lombok för att de är rädda för vad den nya internationella flygplatsen ska innebära i framtiden; någon på Bali sa att turismen är bra för ekonomin men dålig för livet, och på Lombok tar de nog fasta på det senare.) Men Gili T och Lombok innehöll ändå ett par riktiga höjdpunkter; till att börja med Le Petit Prince, där vi bodde de sista nätterna på Gili Trawangan (som f ö får turismen på Bali att verka blygsam) och hade allt man kan be om. Njöt extra mycket av Le Petit efter veckor av spartanskt strandliv och har sällan känt mig så kosmopolitisk, eller så fransk (majoriteten av turisterna på GT är fransmän, vilket kanske förklarar varför alla trodde att vi också var det).
Efter Gili T åkte vi till södra Lombok och letade efter kända surfstränder, vilka visade sig vara svåra att hitta och inte särskilt inbjudande. Inget undangömt surfparadis direkt; södra Lombok kändes mest torrt, övergivet och misstänksamt. Efter en misslyckad tur till en privatägd ”paradisö”, där vi bara stannade i en halvtimme (alldeles för "neat" och väldigt klaustrofobiskt), kom vi till slut till Desert Point, på sydvästra spetsen, vilket var just vad vi hade letat efter. Inga ”turister”, inga hotell, inga försäljare (ingen väg att tala om heller, för den delen), bara surf. Och vi. Det var förmodligen bra just då att ha en minst sagt begränsad inblick i den territoriella surfvärlden, eller att helt enkelt vara tjej. Som när en hawaiian kommer fram och börjar prata med dig och i själva verket förmodligen undrar vem du är och vad fan du gör framför hans våg med en kamera. ”Doing a write-up? Like a journalist?” ”Hmm, maybe!” Borde ha bett om lite inside stories. (Det bör tilläggas att gänget med hawaiianer som var där självklart känner
Bra Boys och hade en del egna historier att förtälja, men de var väldigt trevliga!)
Hur som helst, Desert Point är ett bra namn och en perfekt utpost isolerad från det mesta, men områdena runtomkring är oftast långt ifrån så gästvänliga som Bali är. Man känner sig iakttagen och vet inte riktigt vad folk tänker. Vi visste att surfare hade råkat ut för seriösa scams och rån tidigare, hörde till och med om någon som hade blivit huggen med en machete, men vi trodde inte att det hände längre. Samma dag som vi skulle åka därifrån fick vi dock veta att ”banditer” så sent som veckan innan hade rånat både ägaren och gästerna där vi bodde, vilket förklarade hålet i dörren till huset där vi låg och sov. Som sagt, insåg efter Lombok hur vackert Bali verkligen är med alla tempel, ceremonier och starka färger, och hur annorlunda blicken är i folks ögon här. Men det är alltid lätt att bli blasé och vilja se något nytt, vilket ju i sig är en väldigt bra anledning till att resa (om inte annat blir man väldigt bra på att packa). Nästa destination är Sri Lanka, via Kuala Lumpur, vilket jag verkligen ser fram emot.
