Dagens Artjunasoundtrack

Utflykt till stranden

Jag borde jag egentligen ägna mig åt att skriva idag, men eftersom mina tankar är någon annanstans så kommer lite bilder från häromveckan istället. Vi hade tagit en tur ner till stranden och hamnade på franskägda Om Cafe där de spelade franska Air och jag bläddrade i indiska Elle. När jag inte terroriserade omgivningen med min kamera, dvs.

XXXXX

Från Freak Street till Goa Freaks

Inflyttningsfika i Anjuna.

När säsongen höll på att ta slut i Nepal bestämde vi oss alltså för att inleda nästa säsong lite längre söderut, i Goa, Indien, vilket är var jag befinner mig just nu. Precis som så många andra före oss hyrde vi ett hus i Anjuna i norra Goa, där 70-talshippies som Cleo Odzer (knarksmugglande exmodell som föredrog Indien framför New Yorks societetsliv och bl a skrev självbiografin Goa Freaks innan hon dog 2001) under årens lopp har ersatts av rejvare, yogafreaks och nu senast en våg (eller för att citera dagstidningen häromdagen: en ”invasion”) av ryska turister (dock inte lika många i Anjuna som i resten av Goa). Men tillvaron är inte så dekadent som det kan låta. Runt hörnet ligger en fransk industridesignaffär där man kan köpa rustik heminredning för mindre än en tiondel av priset på affärer som No 40 i Köpenhamn, en italiensk restaurang vars ägare gör magisk pasta och suverän rå chokladmousse (tillsammans med German Bakery en bit längre bort kallar jag kvarteret för Lilla Europa) samt Artjuna, där seniga yogarävar äter en lätt brunch efter Ashtangapassen och något mer dekadenta outsiders beställer ”Danish Raisin Roll”s och sedan shoppar i kläd- och inredningsbutiken intill, ”Artjuna, Lifestyle Shop”. Byn är i sig en kringelkrokig bohemdröm av portugisiska fasader i olika färgkombinationer, ibland nymålade men ofta förfallna, kristna kyrkor och gårdsförsäljningsbutiker med namn som Infant Jesus Farm (”plants, flowers and pots”).

 

Fruktsallad på Artjuna, fransk industridesign och ett övergivet hus på vägen dit.

Den inflyttade livsstilen har på sätt och vis format Anjuna (och säkert Goa i stort). Det är som om omgivningen under de senaste decennierna har anpassats till ett perfekt utbud av allt som behövs för dem som bara är här några månader om året. I mataffären Orchard mittemot industriaffären kan man handla upp sig på rödvin, lokalproducerade mejerivaror och grönsaker från en ekologisk gård för att sedan fylla köket i huset som man hyr på kontrakt säsong efter säsong (dit man f ö tar sig på moped om man inte har en Royal Enfield, som sig bör). På avstånd ter det sig som det goda livet för en cirkel av världsmedborgare som vet vilket liv de vill, och borde, leva och som gör det i sitt rätta element (samtidigt som Goa är Indiens rikaste region så är den relativt sett nästan tom på lokalbor; de flesta kommer hit från andra områden och arbetar under högsäsongen). Folk råkar inte bara hamna i Anjuna; de söker sig hit och har förmodligen gjort det i många år. Vart dessa världsmedborgare tar vägen när säsongen är över och monsunen kommer är däremot fortfarande lite av en gåta.

 

Jag hade kunnat stanna ett bra tag till och trånat efter mitt första yogapass, vilket också var planen bortsett från det där med att jag inte har tränat yoga än, men istället blir det nu så att vi rör oss vidare, A och jag. För tillfället bor jag fortfarande kvar i huset och har sällskap av en smågalen katt, grodor och en vit ko som kommer förbi varje dag för att bli matad med franska baguetter. På morgonen äter jag obligatorisk frukost på Artjuna, och om det är onsdag, som idag, så går jag till institutionaliserade Anjuna market – som tyvärr har blivit hopplöst ensidigt och vulgärt turistigt men där man även kan stöta på chica hippiedamer som kommer dit med sina neoromantiska klänningar och stora hattar (och kallar märket för Gipsys). ”Everytime you wear that dress you can think of us”, sa den coolaste av dem till mig – själv hade hon på sig något volangaktigt i leopardmönster, en stor svart hatt och tjusig make up – och det kommer jag verkligen att göra.

Mandrem

Första dagarna i Goa: portugisiskt rum vs hippiebungalow.

INDIEN

Efter sex veckor bytte vi Nepal mot Indien, eller rättare sagt södra Indien (”then you’re not going to India” var det kryptiska svaret som A fick när han delade med sig av våra resplaner till en tatuerad krigsveteran på Bali ett par månader tidigare), och stannade ett par dagar i Mumbaikvarteret Colaba innan vi åkte vidare ner till Goa. Jag hade stålsatt mig inför mötet med Indien, inklusive slummen utanför Mumbais flygplats och stekhet rusningstrafik på väg in till stan, men hamnade i vad som lika gärna hade kunnat vara ett valiumpiller efter Kathmandu. Vi hittade ett rum med schackrutigt golv och vita väggar på Bentley’s Hotel, promenerade utanför Gateway of India i eftermiddagssolen och åt middag på Leopold’s, bland locals och världsvana turister, samtidigt som jag undrade var trängseln och kaoset befann sig (efter att ha flugit in över lapptäcket av kåkstäder som omger Mumbais flygplats går det knappt att föreställa sig att Colaba tillhör samma stad – tänk gotisk/viktoriansk storstadsdjungel med en kolonialhistorisk strandpromenad i eftermiddagssolen, överdådiga antikaffärer, lyxhotell och legendariska institutioner som Leopold's, vilket blev känt för många genom bestsellern Shantaram och terrordåden 2008, samt tre Nike-butiker på fyra kvarter, och du har i stora drag Colaba).

Strand Rd.

Det hela var, milt sagt, en rätt skarp kontrast till den surrealistiska mellanlandningen i Delhi där jag hade hunnit tänka ganska okristliga tankar om vad de kunde göra med mitt visum (sammanfattningsvis hade transferprocessen i Delhi slutat med att den första, och enda, tillmötesgående personen i hela personalstyrkan gärna ville vägleda oss genom den sista etappen i kaoset – i utbyte mot att vi skulle köpa ut sprit åt honom på taxfreebutiken då han själv som anställd inte kunde göra det på flygplatsen); något jag nu var beredd att ta tillbaka. Väl i taxin som tar en längre in i Mumbai och Indien för första gången är det som om resten tynar bort och försvinner. Den enda tanken som kristalliserar sig i huvudet just där och då är att man faktiskt befinner sig just där, i moderlandet Indien.

Böcker på gatan i Mumbai.

KTM -> BOM

KTM 2011

Dinner for Schmucks

"Little Italy"...

I Thamel behöver man aldrig ta sig långt för att få sin beskärda del av italiensk pizza, cappucino och senaste numret av Economist. Men jag måste erkänna att Economist inte var vad jag längtade efter mest när jag var i vildmarken; resande bidrar, ironiskt nog, framförallt till ett mycket större behov av lättsmält populärkultur. När vi sonderade det enorma utbudet av dvd-filmer i Kathmandu (vill man köpa dvd-filmer och fantastiska böcker ska man helt klart åka dit) så var det knappast award-hyllan eller de samlade verken av klassiska auteurer som vi uppehöll oss vid. Det ”svåraste” vi såg i Nepal var förmodligen The Duchess eller Hollywoodland; vi köpte en Woody Allen-samling men gav upp en halv minut in i Interiors. Istället blev höjdpunkten Dinner for Schmucks, vilken är och förblir oöverträffad (jag tror f ö att det var en bromancefilm på HBO, Funny People, som försenade trekken med ytterligare en dag i Annapurna; tala om dekadens). Och efter en dag i Kathmandu är det precis vad man behöver; middag på OR2K och någonting Ben Stiller-aktigt från dvd-affären på vägen hem. Kanske även ett nummer av Vogue. Vilket var ungefär hur den sista tiden i Nepal såg ut, när vi inte köade på indiska ambassaden.

Kathmandudekadens på Hotel Poon Hill, rum 301.

Chitwan

Medan våra indiska visum utfärdades tog vi en tur till för nationalparken Chitwan, som ligger vid indiska gränsen och bildar en slags geografisk turisttriangel tillsammans med Kathmandu och Pokhara. Personligen var jag ganska nyfiken på den ”växande travellerscenen” som tydligen skulle frodas där (jag föreställde mig ett nytt Thamel ute i vildmarken) och begrundade med skräckblandad förtjusning den unika, om än extremt lilla, ”chansen” att få se en bengalisk tiger. Väl framme i Chitwan fann vi oss i den sista utposten, en dammig strandremsa och en ännu dammigare ”huvudgata” med djungeln på andra sidan floden, där trötta paketresenärer och en och annan vilsekommen hippie forslades från den ena schemapunkten till den andra (kanottur, djungelsafari, elephant ride). För några hundra dollar mer kunde man bo på något av resorten inne i djungeln med vildlivet utanför ”tältduken” och, enligt min fantasi, leva som en modern Peter Beard eller Karen Blixen, fast i Nepal (en illusion som ganska snabbt sprack när det visade sig att den största attraktionen i Chitwan var att delta i morgonbadet av elefanterna, med andra uppspelta turister som publik). Istället hyrde vi en bungalow nära stranden på ett enkelt resort som hette JAW, Jungle Adventure World, där vi strandade då ena hälften av oss drabbades av en nepalesisk parasit (man kan få dem av att borsta tänderna i kranvatten) samtidigt som jag personligen drabbades av akut stadsabstinens och inte önskade annat än ett nummer av Monocle (jag sprang istället på jakt efter ett substitut i form av en dagstidning, vilket visade sig omöjligt få tag på i Chitwan). Abstinensen botades till viss del lite senare när jag insåg att vi hade wi fi på rummet och kunde okynnessurfa långt in på natten med den kolsvarta djungeln på andra sidan floden.

Chitwanvägg.

Sista kvällen i Chitwan satt vi på en restaurang lite längre bort vid vattnet (så mycket bättre än överpriset på de andra serveringarna vid samma flod) där servitören pekade ut en krokodil som vilade vid strandkanten mittemot medan turister fick lite bättre utsikt i den disiga solnedgången och flyttfåglar från Ryssland bildade perfekta formationer på eftermiddagshimlen. På väg hem började jag även se de små detaljerna och inse att min bedömning av Chitwan hade varit ganska orättvis. Det fanns ett eget liv och en charm där som inte hade med schemalagda djungeläventyr att göra. Men vi hann aldrig utforska det mer innan våra tre nätter var över och vi återvände till Kathmandu, utan att ha sett en tiger. 

Det sitter i detaljerna. Chitwancykel med leopardmönstrad sadel.

Annapurna post Annapurna

Är tillbaka i Kathmandu och sitter i skräddarställning på OR2K i Thamel bland expats, danska studenter och travellers (turister i Nepal kallar sig inte gärna för turister eller backpackers eftersom det inte riktigt stämmer in på vad de faktiskt är; för första gången har jag till och med hört någon referera till sig själv som en nomad, något jag skulle kunna ägna mer än ett inlägg åt) som äter vegetarisk mat till 80-talspop (som Spandau Ballet) och reggae upplandat med Air och Bruce Springsteen medan de diskuterar musik, projektarbeten och potentiella Sofia Coppola-filmer i Nepal (bland ensamma tjejer verkar det vara populärt att läsa Paulo Coelho). I övrigt är Kathmandu sig likt – skitigt, trångt och fullt av oslagbart coola japaner – men luften har blivit kyligare och mörkare av den stillastående smoggen, och högsäsongen är snart över.

Annapurna Sanctuary var populärt, vackert och fullt av tehus där man kunde sova och äta allt från dal bhat (ris, linsgryta och potatis) till pizza, hamburgare, äppelpaj och koreansk mat. På morgnarna kunde man se Annapurnas kritvita bergstoppar från rummet och värma sig med en kopp masala tea innan molnen rullade in över Modi Khola Valley, vilket var ungefär så långt vi gick. Det blev inga rhododendronskogar eller snöiga stunder vid Annapurna Base Camp i gryningen, men sex dagar kändes väldigt lagom (base camp hade tagit dubbelt så lång tid). Jag vet inte om det var packningen, de långa stentrapporna eller barnen i armkrok som spärrade av stigen för att få ”sweets and money” av turister (visade sig vara en festival som avslutas med att systrar och bröder ger varandra godis och pengar) som gjorde det, men till slut lockade Pokhara mer än Himalaya. Hur man kan bli blasé av Himalaya är lite av en gåta, men det är lätt att bli cynisk när barn börjar plocka godis (eller Trekker’s Fuel, torkade fruktstänger, i det här fallet) ur fickan (kanske något att beskylla själva turismen för?) och när locals använder marken som en självklar papperskorg (i brist på något riktigt sopkoncept). Men det borde inte överskugga alla vyer som Himalaya skämmer bort en med, även om höjdpunkten för egen del var att bada hot springs mitt i en skog som kunde vara hämtad ur Tolkien. Perfekt att lugna nerverna med efter den beryktade hängbron.

Pokhara… Att komma dit är lite som att komma tillbaka till Ubud, Bali. För några decennier sedan åkte hippies till Pokhara, som då inte var mycket mer än en by vid Fewasjön, och sov i skjul (enligt caféägaren på am/pm var de ”untouchable because they ate cows”), men under de senaste åren har Pokhara lakeside utvecklats till ett långt turiststråk av ekologiska caféer, gratis wi fi och affärer som säljer tibetanska souvenirer, vandringsutrustning och mönstrade väskor från projekt som gynnar utsatta kvinnor. I bokaffärerna kan man hitta allt från reseskildringar och tantrainstruktioner till bridgeböcker, kriminalromaner och Foucault. Klubbar har deep house-kvällar och på caféerna spelas band som Bon Iver och New Order. Samtidigt är medelåldern bland västlänningarna hög, precis som i Annapurna, och på ställen som Café Concerto kan familjer äta bruscetta, pasta och perfekta pizzor med gelato eller tiramisu till efterrätt framför en öppen brasa. Väldigt många kommer till Pokhara för att testa paragliding (eller för att trekka, givetvis), men det finns självklart även många yogaställen, och den som vill kan dessutom spela golf. Ordet ”recycling” förekommer. Det borde egentligen kännas ganska märkligt, men som västlänning är bubblan som man faktiskt befinner sig i så genomskinlig att man knappt lägger märke till den. Istället går folk in i någon slags Zelig-fas och försöker anamma det autentiska. Eller bli sig själva. Samtidigt som lokalbefolkningen klär sig i fotbollströjor och tighta jeans och alltid har en mobiltelefon till hands, även i bergen.

Nerifrån Pokhara kan man se toppar som Machapuchare (”Fish Tail”), det enda berget i Annapurna som är förbjudet att bestiga, och World Peace Pagoda som japanska buddhistmunkar har byggt uppe på en smal kulle ovanför sjön. Planen var att promenera upp till pagodan för att titta på utsikten över Pokhara, men istället blev det en tur på moped eftersom trekken hade tagit en del på krafterna. Väl framme insåg jag att jag fortfarande var så utmattad att jag hade satt på mig min psykedeliska Nepaltröja ut och in (så att "Nepal" blev "lapeN"), men det kan också ha berott på någon form av Zeligliknande post-hippie-syndrom.