Mot Annapurna

Två veckor och många New Orleans-sessioner senare börjar det bli dags för ett par dagar i Pokhara och nästan tre veckor av Annapurna Base Camp Trek. Thamel har varit bekvämt, trots smoggen och trafiken, och to-do-listan ganska lång: man registrerar sig och fixar tillstånd för att komma in i Annapurnas naturreservat, man letar boots, köper kashmirtröjor, utrustar sig med snabbtorkande material och ser över medicinskåpet. Man tittar på korniga bilder av 50-talsexpeditioner, inhandlar böcker som inte är skrivna av Jon Krakauer och hör folk berätta om hur vackert det är att till slut se Annapurna Base Camp i gryningen. Sedan stannar man en dag extra i Kathmandu bara för att ta det lugnt.

Under tiden har jag snöat in lite på Video Night in Kathmandu från 1988, där Time-skribenten Pico Iyer bl a upplever ”paradislanseringen” av Bali och letar efter hippies i Kathmandu, tio år för sent. Iyer hamnar till slut i Thamel, som visar sig ha ersatt bohemkvarteret Freak Street en bit bort och istället befolkas av öldrickande hälsofreaks som diskuterar aktiekurser och ”äter lunch med Naturen” till tonerna av Billy Idol. Det andliga sökandet med Grateful Dead som soundtrack har i mitten av 80-talet ersatts av en poppig hälsoresa till bergen, till Iyers besvikelse. Jag vet inte vad han skulle säga idag, men jag älskar träffsäkerheten i Video Night även om både Kathmandu och ”hälsofreaksen” förmodligen har mognat en del sedan dess. Gränsen mellan andlighet och hälsa är kanske inte heller lika tydlig längre (droger har dessutom illegaliserats). I stort sett vem som helst kan dra på sig ett par hiking boots idag (Annapurna Circuit kallas även ”Apple Pie Trail”) och de flesta tycker nog att det är ganska exotiskt med lite andlighet ibland. Saken är den att man inte behöver kompromissa; man kan hitta både äventyrsresor, andlighet och tyska bakelser precis utanför hotellet i Thamel (där det alltid är kö till de ”europeiska” bagerierna), vilket på sätt och vis även innebär att man nästan kan vara borta och "hemma" på samma gång. Kanske säger det också någonting om vart själva sökandet tog vägen.

(Går)dagens läsning

Året var 2068

Freak Street var tidigare hippiekvarteret som sedan ersattes av Thamel

Another crazy day in Kathmandu, Nepal. Jag vet inte hur länge man skulle kunna stanna här innan man slutade förundras över allt som sker omkring en. Någon försöker fånga en sprattlande fisk mitt på gatan, en man försvinner in i folkmassan med ett massivt träskåp på ryggen, buret med hjälp av ett band över pannan, en annan med ett kylskåp. Heliga män med vandringsstavar, övervintrade hippies, tempel, bortglömda bakgårdar och lunchutsikt över snöbeklädda bergstoppar ovanför taken i Kathmandu Valley. Alla vackra coffetable-böcker med fotografier av ansikten, expeditioner, möbler, konstverk, monsuner och ayuruvediska medicinteckningar. Eller bara det faktum att Buddha föddes i Nepal.

Det är lätt att inte bara låta storögd utan också naiv när man pratar om intrycken som man får här, även om de är lika verkliga som någonting annat. En hel del förblir oklart och ibland undrar man om man har rätt att känna sig irriterad eller kanske till och med förolämpad, eller om man borde vara ödmjuk inför det faktum att det handlar om kultur (inte minst när man befinner sig i yogatrakter; en riktig yogi identifierar sig inte med små ”hinder” som bara skapar onödiga känslor). Men det finns ett par element som är svåra att förhålla sig helt stoisk till (jag skulle vilja nämna trafiken här, men det känns lite fel i sammanhanget…), som alla tiggare (kvinnor, män, barn – en flicka räcker ut en liten stump till hand för att tigga om pengar) och det faktum att man som kvinna sällan kan gå någonstans eller ha ett samtal med någon utan att få frågan var ens ”man” är. Och är det inte ens ”man” så uppstår förvirring. ”Where is your... friend?”

Så läser man lite fast facts om situationen i Nepal, främst på den fattiga landsbygden (82 % av nepaleserna lever för övrigt på mindre än 2 USD per dag), där kvinnor yngre än 35 så sent som 2005 fick rätten att ansöka om pass utan tillstånd från mannen eller familjen och 10 000 – 15 000 flickor varje år säljs in i olika former av slavliknande arbeten (många hamnar på bordeller i Mumbai och drabbas av aids, varpå de vänds ryggen av familjen i Nepal). Men det är så klart inte bara kvinnorna som har det svårt i Nepal. Landets nutidshistoria är färgad av allt från maoistgerillor till relativt nyvunnen demokrati, till massdemonstrationer och en kunglig massaker med kärleksmotiv (2001). Enligt kalendern är det år 2068.

Dagens kontor

De tre senaste dagarna har jag suttit på New Orleans Café i travelerdistriktet Thamel, Kathmandu, och gjort research och skrivit en liten essä för filmfestivalen i Sthlm. Jag antar att det innebär att jag har blivit en "stammis" här (vare sig de gillar det eller inte); ett väldigt gott tecken på att man har börjat hitta till rätta i kvarteret. Folk slänger igenkännande blickar och viskar "there's that girl again with the laptop". Lustigt nog läste jag först idag i Lonely Planet att New Orleans Café är ett typiskt expat-med-laptop-ställe. Well, jag har ju länge varit ganska fascinerad av expats, så det är väl lika bra att börja infiltrera sig. Tyvärr är däremot sevicen så dålig att det börjar bli dags att hitta ett nytt hang-out. Den sista bilden är från taket på hotellet där vi bor, ett annat fint "kontor".

New Orleans soundtrack.

Mambo boys, mango girls och helt vanliga nepaleser

 

Tanken var att ge en uppdatering på den senaste månaden i Sri Lanka och Arugam Bay, men ett dygn i Kathmandu fick det mesta av allt annat att hamna i skugga. Ena dagen bor man under ett mangoträd i Sri Lanka och reagerar inte längre på att man har apor på taket; nästa dag andas man in lite tunnare luft i Nepal och kan knappt tro att det inte är ett movie set som man just har hamnat i. Man vill se och uppleva allt på samma gång. Man vill ha allt. Det är, precis som de säger, trafik och människor (inte minst backpackers som kommer för att trekka) överallt, det är skitigt och högljutt och direkt, men fantastiskt vackert. Jag vill inte låta som ett söndagsrep i DN, men... Alla färger, mönster, kryddor, grönsaksmarknader, tempel, människor (vet inte var jag ska börja där), all arkitektur – inramat av världens högsta berg… 

Med andra ord är det lätt att låta storögd och inte särskilt världsvan här, men KTM ser ut att vara som det ska vara och som det alltid har varit (även om man kan få tag på bokstavligt talat allt; från modern vandringsutrustning till hudprodukter som kostar många gånger mer därhemma, till fantastiska böcker och billiga pashminasjalar – ändå känns det av någon anledning inte turistigt, som t ex Kuta, Bali). Allt från typiska friluftsmänniskor till vanliga hippies kommer hit, och en del riktigt "hippt" folk, i Whyred, ökenkängor och Bretontröjor; i övrigt är allting bara annorlunda. Om Bali låg relativt nära ens egna referensramar och Sri Lanka befann sig en bit längre bort så är Nepal någonting helt nytt, vilket också ganska bra sammanfattar de tre senaste månaderna, på dagen idag.

Anyhow, ska försöka sammanfatta Sri Lanka kort, även om det finns alldeles för mycket att säga. Veckorna i Arugam Bay gick snabbt; ett gott tecken när man befinner sig på en och samma plats ett längre tag. Från första intrycket till sista frukosten kändes det bara rätt, om man får säga så. Vi hade precis varit en natt i Hikkaduwa (Sri Lankas mesta turistort), vilket var off season, övergivet och spökligt med tomma hotellkolosser på stranden; väldigt  ocharmigt. Tog en bil på morgonen och körde över till östkusten där vi såg vår första elefant innan vi kom fram till "savannen" och A Bay (säsongerna på väst- och östkusten avlöser varandra, vilket kanske förklarar varför västkusten var mer bördig än östkusten). En stor surftävling hade hållits i A Bay veckan innan, med fullbokade hotell och människor överallt, men när vi kom dit hade besökarna tunnats ut och flera hotell stod tomma.

Under de kommande tre veckorna hyrde vi ett hus uppe på en kulle och fortsatte att undersöka surfkulturen och olika surfbreaks i området på moped (inte minst genom att jaga tuk tuk-bilar med surfbrädor på taket). Det finns ingen anledning att bli rastlös i ett sådant läge. Man hittar sina favoritplatser, äter rotties tills man inte kan titta på en rotti längre, dricker lassi, handlar mango och papaya på marknaden i Pottuvill, jagar wi fi, pratar med folk och tittar på stjärnhimlen som ser ut att vara tagen ur någon 90-tals film med en LSD-trip i. Någonting som man vänjer sig vid är alla tuk tuk-förare som, allt mer desperata inför lågsäsongen, försöker sälja in ”elephants and chrocodiles”, vilket till slut gör att man tar omvägar för att slippa undan. Men de är ok. Tycker om att prata, fråga varifrån man kommer och var man bor. Någon safari blev det däremot aldrig. 

A Bay Watch: Mambo Boys

Jämfört med Indo är det långt ifrån så duktiga surfare som kommer till A Bay, och kanske inte så inbitna (träffade dock too-cool-for-school-gänget från Deus Ex Machina, Bali, som var på ett photo shoot i A Bay). En vanlig grupp surfare är däremot israelerna, som tycks jobba på att förvärra sitt utomordentligt dåliga rykte och är portade på flera ställen. Hikkadua kan de inte längre åka till, och Indonesien har nog aldrig ens varit ett alternativ (både muslimskt och fullt av hawaiianer som gör slarvsylta av surfare som beter sig hälften så illa i vattnet som israelerna lär göra). Bland locals är det så klart mambo boys som surfar; långhåriga surfkillar som ofta träffar västländska tjejer, är entreprenörer och säsongsflyttar mellan A Bay och Hikka. 

I övrigt är Sri Lanka så klart mycket vildare än Indo, även om det är långt ifrån så ruffigt som man hade kunnat förvänta sig (A Bay har inte heller samma tydliga kulturarv som t ex Bali; något som slog mig ganska sent). Naturen och stränderna är vildare och turistorterna inte alls lika utvecklade, än så länge. Upprustningen efter tsunamin har varit dåligt sponsrad, framförallt på östkusten där A Bay lär ha stötts av enbart privata initiativ, men efter inbördeskrigets slut och turismens återuppgång har A Bay utsetts till nästa stora resmål efter Hikka. Under tiden som vi var där förberedde man sig för att flytta på flera av de mindre ställena intill stranden för att bygga större hotell (Naomi Klein nämner t o m A Bay i boken Shock Doctrine i samband med kaoskapitalism, där billig mark konfiskeras och säljs ut efter en katastrof, tsunamin i det här fallet, för att utvecklas). Lokalbefolkningen gillar det så klart inte, men det ska bli intressant att se vilket håll utvecklingen går åt. Förhoppningsvis lyckas man hålla sina proportioner, men med all säkerhet kommer A Bay att se helt annorlunda ut om bara något år, vilket håll det än går åt. 

Hur som, det var skönt att slå sig till ro på ett och samma ställe ett tag. Fick lite mer rutiner, visste till och med ibland vilken veckodag det var, och träffade framförallt nya vänner. Så det kändes kanske inte helt avslutat när vi lämnade för att avrunda några dagar i Mirissa (vilket visade sig vara en idylliskt Robinson Crusoe-liknande bukt söder om Hikka), men det blev ett bra avslut och en sista middag på Gallery Café i Colombo, där arkitekten Geoffrey Bawa brukade ha sitt kontor. Stiligt. 

Första dagarna i SL bodde vi på Parisare i Colombo. Huset visade sig vara ritat av en elev till självaste Geoffrey Bawa.

Precis när jag skulle posta det här meddelade en bekant i A Bay att vänner till henne just hade blivit attackerade av en leopard på väg till ett av surfbreaken utanför A Bay men klarat sig tack vare att de hade motorcykel. Well, det var vägen som vi åkte på nästan dagligen och ”skämtade” om att vi skulle bli attackerade av elefanter och krokodiler på. Leoparder vågade vi aldrig riktigt skoja om, eller så trodde vi inte att ens A Bays vildliv var så… vilt. 

Elli.