Är tillbaka i Kathmandu och sitter i skräddarställning på OR2K i Thamel bland expats, danska studenter och travellers (turister i Nepal kallar sig inte gärna för turister eller backpackers eftersom det inte riktigt stämmer in på vad de faktiskt är; för första gången har jag till och med hört någon referera till sig själv som en nomad, något jag skulle kunna ägna mer än ett inlägg åt) som äter vegetarisk mat till 80-talspop (som Spandau Ballet) och reggae upplandat med Air och Bruce Springsteen medan de diskuterar musik, projektarbeten och potentiella Sofia Coppola-filmer i Nepal (bland ensamma tjejer verkar det vara populärt att läsa Paulo Coelho). I övrigt är Kathmandu sig likt – skitigt, trångt och fullt av oslagbart coola japaner – men luften har blivit kyligare och mörkare av den stillastående smoggen, och högsäsongen är snart över.
Annapurna Sanctuary var populärt, vackert och fullt av tehus där man kunde sova och äta allt från dal bhat (ris, linsgryta och potatis) till pizza, hamburgare, äppelpaj och koreansk mat. På morgnarna kunde man se Annapurnas kritvita bergstoppar från rummet och värma sig med en kopp masala tea innan molnen rullade in över Modi Khola Valley, vilket var ungefär så långt vi gick. Det blev inga rhododendronskogar eller snöiga stunder vid Annapurna Base Camp i gryningen, men sex dagar kändes väldigt lagom (base camp hade tagit dubbelt så lång tid). Jag vet inte om det var packningen, de långa stentrapporna eller barnen i armkrok som spärrade av stigen för att få ”sweets and money” av turister (visade sig vara en festival som avslutas med att systrar och bröder ger varandra godis och pengar) som gjorde det, men till slut lockade Pokhara mer än Himalaya. Hur man kan bli blasé av Himalaya är lite av en gåta, men det är lätt att bli cynisk när barn börjar plocka godis (eller Trekker’s Fuel, torkade fruktstänger, i det här fallet) ur fickan (kanske något att beskylla själva turismen för?) och när locals använder marken som en självklar papperskorg (i brist på något riktigt sopkoncept). Men det borde inte överskugga alla vyer som Himalaya skämmer bort en med, även om höjdpunkten för egen del var att bada hot springs mitt i en skog som kunde vara hämtad ur Tolkien. Perfekt att lugna nerverna med efter den beryktade hängbron.
Pokhara… Att komma dit är lite som att komma tillbaka till Ubud, Bali. För några decennier sedan åkte hippies till Pokhara, som då inte var mycket mer än en by vid Fewasjön, och sov i skjul (enligt caféägaren på am/pm var de ”untouchable because they ate cows”), men under de senaste åren har Pokhara lakeside utvecklats till ett långt turiststråk av ekologiska caféer, gratis wi fi och affärer som säljer tibetanska souvenirer, vandringsutrustning och mönstrade väskor från projekt som gynnar utsatta kvinnor. I bokaffärerna kan man hitta allt från reseskildringar och tantrainstruktioner till bridgeböcker, kriminalromaner och Foucault. Klubbar har deep house-kvällar och på caféerna spelas band som Bon Iver och New Order. Samtidigt är medelåldern bland västlänningarna hög, precis som i Annapurna, och på ställen som Café Concerto kan familjer äta bruscetta, pasta och perfekta pizzor med gelato eller tiramisu till efterrätt framför en öppen brasa. Väldigt många kommer till Pokhara för att testa paragliding (eller för att trekka, givetvis), men det finns självklart även många yogaställen, och den som vill kan dessutom spela golf. Ordet ”recycling” förekommer. Det borde egentligen kännas ganska märkligt, men som västlänning är bubblan som man faktiskt befinner sig i så genomskinlig att man knappt lägger märke till den. Istället går folk in i någon slags Zelig-fas och försöker anamma det autentiska. Eller bli sig själva. Samtidigt som lokalbefolkningen klär sig i fotbollströjor och tighta jeans och alltid har en mobiltelefon till hands, även i bergen.
Nerifrån Pokhara kan man se toppar som Machapuchare (”Fish Tail”), det enda berget i Annapurna som är förbjudet att bestiga, och World Peace Pagoda som japanska buddhistmunkar har byggt uppe på en smal kulle ovanför sjön. Planen var att promenera upp till pagodan för att titta på utsikten över Pokhara, men istället blev det en tur på moped eftersom trekken hade tagit en del på krafterna. Väl framme insåg jag att jag fortfarande var så utmattad att jag hade satt på mig min psykedeliska Nepaltröja ut och in (så att "Nepal" blev "lapeN"), men det kan också ha berott på någon form av Zeligliknande post-hippie-syndrom.
