Från Freak Street till Goa Freaks

Inflyttningsfika i Anjuna.

När säsongen höll på att ta slut i Nepal bestämde vi oss alltså för att inleda nästa säsong lite längre söderut, i Goa, Indien, vilket är var jag befinner mig just nu. Precis som så många andra före oss hyrde vi ett hus i Anjuna i norra Goa, där 70-talshippies som Cleo Odzer (knarksmugglande exmodell som föredrog Indien framför New Yorks societetsliv och bl a skrev självbiografin Goa Freaks innan hon dog 2001) under årens lopp har ersatts av rejvare, yogafreaks och nu senast en våg (eller för att citera dagstidningen häromdagen: en ”invasion”) av ryska turister (dock inte lika många i Anjuna som i resten av Goa). Men tillvaron är inte så dekadent som det kan låta. Runt hörnet ligger en fransk industridesignaffär där man kan köpa rustik heminredning för mindre än en tiondel av priset på affärer som No 40 i Köpenhamn, en italiensk restaurang vars ägare gör magisk pasta och suverän rå chokladmousse (tillsammans med German Bakery en bit längre bort kallar jag kvarteret för Lilla Europa) samt Artjuna, där seniga yogarävar äter en lätt brunch efter Ashtangapassen och något mer dekadenta outsiders beställer ”Danish Raisin Roll”s och sedan shoppar i kläd- och inredningsbutiken intill, ”Artjuna, Lifestyle Shop”. Byn är i sig en kringelkrokig bohemdröm av portugisiska fasader i olika färgkombinationer, ibland nymålade men ofta förfallna, kristna kyrkor och gårdsförsäljningsbutiker med namn som Infant Jesus Farm (”plants, flowers and pots”).

 

Fruktsallad på Artjuna, fransk industridesign och ett övergivet hus på vägen dit.

Den inflyttade livsstilen har på sätt och vis format Anjuna (och säkert Goa i stort). Det är som om omgivningen under de senaste decennierna har anpassats till ett perfekt utbud av allt som behövs för dem som bara är här några månader om året. I mataffären Orchard mittemot industriaffären kan man handla upp sig på rödvin, lokalproducerade mejerivaror och grönsaker från en ekologisk gård för att sedan fylla köket i huset som man hyr på kontrakt säsong efter säsong (dit man f ö tar sig på moped om man inte har en Royal Enfield, som sig bör). På avstånd ter det sig som det goda livet för en cirkel av världsmedborgare som vet vilket liv de vill, och borde, leva och som gör det i sitt rätta element (samtidigt som Goa är Indiens rikaste region så är den relativt sett nästan tom på lokalbor; de flesta kommer hit från andra områden och arbetar under högsäsongen). Folk råkar inte bara hamna i Anjuna; de söker sig hit och har förmodligen gjort det i många år. Vart dessa världsmedborgare tar vägen när säsongen är över och monsunen kommer är däremot fortfarande lite av en gåta.

 

Jag hade kunnat stanna ett bra tag till och trånat efter mitt första yogapass, vilket också var planen bortsett från det där med att jag inte har tränat yoga än, men istället blir det nu så att vi rör oss vidare, A och jag. För tillfället bor jag fortfarande kvar i huset och har sällskap av en smågalen katt, grodor och en vit ko som kommer förbi varje dag för att bli matad med franska baguetter. På morgonen äter jag obligatorisk frukost på Artjuna, och om det är onsdag, som idag, så går jag till institutionaliserade Anjuna market – som tyvärr har blivit hopplöst ensidigt och vulgärt turistigt men där man även kan stöta på chica hippiedamer som kommer dit med sina neoromantiska klänningar och stora hattar (och kallar märket för Gipsys). ”Everytime you wear that dress you can think of us”, sa den coolaste av dem till mig – själv hade hon på sig något volangaktigt i leopardmönster, en stor svart hatt och tjusig make up – och det kommer jag verkligen att göra.