Pourquoi pas?

Vientiane var svårare att lämna än jag trodde, och det tog mig en avstickare via Bangkok, Hongkong och Hanoi för att inse det. Med andra ord är jag tillbaka i rum 403 med balkongutsikt över Mekong och Khop Chai Deus beroendeframkallande spring rolls runt hörnet, tillbaka vid kaféskrivbordet på Joma Vientiane. Och varför inte? Efter Hanoi är det ännu ett av de där Valiumpillren (dessutom värmande) som man var mer beroende av än man trodde. Men för att ta det från början; detta var vad som hände:

Efter x antal kaffepåverkade skrivsessioner (nej, de var inte menade som ett svar på Hunter S Thompsons överraskande och sedvanligt deliriska Vientianehistoria nästan ett halvt sekel tidigare) på Joma och, förutsägbart nog, Scandinavian Bakery, vårrullar på Khop Chai, cykelturer ”längre in” i Vientiane, solnedgångspromenader längs boardwalken och flimrande nyhetssändningar på BBC World News åkte jag återigen över Friendship Bridge till Thailandsidan och tog nattåget tillbaka till Bangkok och samma hotell vid Soi Rambuttri. Att komma tillbaka till Bangkok var på sätt och vis rätt behagligt: för det första därför att jag fick en ännu starkare förkärlek för att åka tåg på natten, för det andra för att jag insåg hur underskattat Bangkok på många sätt är. Men anledningen till att jag återvände till Bangkok var inte bara att jag skulle få ännu ett tillfälle att stifta bekantskap med den plötsliga vintagevåg som sköljt över den thailändska huvudstaden, utan att jag var på väg till Hongkong (ännu ett faktum som får mig att gilla städer som Bangkok, Hongkong och Hanoi är att de ligger max två flygtimmar bort från varandra, och allt annat). 

Fyrverkerier under Chinese New Year i HK.

HK är något av ett kapitel för sig, inte minst eftersom jag av naturliga skäl har varit där flera gånger tidigare men också därför att jag nu för första gången upplevde staden i rå kyla. Det var med andra ord lite av ett nytt HK att återvända till, men när man sitter på airport express in till HK Island och lyssnar på Lindsey Buckinghams svävande 80-talslåt Trouble får jag fortfarande den där drömska känslan av Hongkongs täta skyskrapsdjungel som plötsligt uppstår ur kullarna, vattnet och smoggen innan den har skingrats och man kan se över till Kowloon eller försvinna under drinkfyllda kvällar ovanför havet av neonskyltar och röda taxibilar. Det är alltid någonting speciellt med att återvända dit, att gå in i HK-zonen och för ett tag gå upp i den. Under de följande dagarna kunde folk som jag träffade på luncher, middagar och över drinkar både ge HK diagnosen kollektiv ADHD, prata om den massiva shoppingturismen bland nyrika kineser från fastlandet – vilka jag själv såg köa utanför fulla butiker som Hermès – men också konstatera lyxen i att ha så nära till naturen runtomkring. 

På väg uppför "Twins", även kallat "1000 steps" på HK Island.

Redan innan jag kom till HK hade jag planerat att åka till Lamma Island som ligger 27 minuter med båt från HK Island och betraktas som den bohemiska ”hippieön” bland öarna, något som räckte för att jag skulle lockas av att ta reda på vad som i Hongkongs ögon ansågs vara hippiebohemiskt. Jag gick aldrig över ön men satt på ett par kaféer i den största hamnen (vilken är väldigt liten) och såg framförallt båtlaster av kinesiska turister, souvenirbutiker och utlovade fiskrestauranger vid kajen. De främsta bevisen på det bohemiska alternativet var just dessa kaféer som faktiskt hade free wi fi, vegetarisk mat och läsvärda tidningar, men också affären Just Green, som även finns i Wan Chai på HK Island, där jag likt en junkie samlade på mig ett mindre förråd av frukt- och nötstänger. Men så dök de upp här och var – invånare, bl a expats och småbarnsföräldrar, med något musikinstrument över axeln, sneakers och jeans som hade hunnit bli fransiga längst ner. Ett litet möte med Hongkongs "boho crowd". I övrigt var ett par HK-favoriter att jogga längs Bowen Road i Mid-Levels inför skyskrapor inramade av Bowens lövverk, med Osunlade i hörlurarna, samt självklart middagar som den på en sushirestaurang någonstans i Causeway Bay (tillsammans med "Mr Philip") - japansk enkelhet och precision i ett perfekt paket (inklusive sesamglassen nedan). Och så blev "typ en vecka" en väldigt fin en-och-en-halv-vecka på ön.

Efter en och en halv vecka i HK checkade jag in på ett fuktskadat hotell i Hanoi en ännu kallare och fuktigare kväll och fick problem med att kommunicera via Facebook då sidan visade sig vara blockerad av myndigheterna (vilket användarna självklart kommer runt via en annan sida att logga in genom). Hanoi var i det här vädret inte riktigt som jag mindes det, och hur fascinerande staden än är med sitt påslagna gatuliv blev det sammanlagt bara tre nätter innan Vientiane kändes som ett behagligare (20 grader varmare) alternativ en timme bort med flyg. Två höjdpunkter under Hanoidagarna var dock först att av en slump springa på Jomas filial ett kvarter från hotellet, men framförallt att upptäcka Hanoi Social Club – även om menyn är väldigt mycket bättre i teorin än i praktiken. Lagom bohemienne med The New Yorker och Monocle som överraskande läsbonus.  

Hanoi Social Club