Bali post Bali

Jag och A har redan hunnit med fem dagar i Kuala Lumpur och en vecka i Sri Lanka, där jag för tillfället sitter på vår veranda i Arugam Bay och just har ätit roti och papaya till frukost. Det har med andra ord gått ett tag sedan vi lämnade Bali och Indonesien, men här kommer ändå en sen uppdatering på de två sista veckorna innan vi stack till KL.

Kremeringsceremoni i Ubud

Efter Bingin åkte jag alltså till Ubud, vilket som vanligt var fullt av turistande singelkvinnor, ofta med en yogamatta på ryggen, och guruliknande expats som drack hälsodrinkar, åt antioxidanter och jobbade på Mac-datorer på ställen som Kafe, Clear Cafe och Bali Buddha. Själv stannade jag i fem dagar utan att riktigt kunna sätta fingret på människorna omkring mig; västlänningarna därför att de fortfarande är alldeles för anonyma, trots – eller just på grund av – att alla redan verkar känna varandra, och lokalbefolkningen därför att den är så inställd på att ge västlänningarna vad västlänningarna vill ha. Men man hamnar lätt i en viss roll, och efter fem dagar hade jag så klart druckit dyra hälsodrinkar på Kafe, Clear Cafe och Bali Buddha, skrivit på min Mac, vandrat runt och funderat på om jag skulle ta ett yogapass på Yoga Barn eller inte, vilket är ungefär vad man gör i Ubud.

Nasi campur på Bali Buddha

Allt är precis så hälsosamt som man kan förvänta sig och även väldigt bekvämt eftersom man får hela konceptet serverat utan att riktigt behöva anstränga sig (ett stort plus är att man för det mesta också får gratis wi fi på kaféerna). Förmodligen kommer många till Ubud för att ”återhämta sig”, ”kontemplera” och få lite ”utrymme”, som Yoga Barn beskriver det, eller vandra runt bland risfälten, se balinesisk kultur och ”inspireras”, men det mesta är turistanpassat och dyrt, och man undrar när det blir som mest genuint (den som vill kan t ex se inspelningsplatser och betala för att få träffa karaktärer ur Eat Pray Love...). Vid sidan av turistanpassningen håller man samtidigt ändå hårt på kulturen och ceremonierna, och det mesta i vardagen är väldigt vackert. Frågar man exempelvis varför man drömmer så tydliga drömmar i Ubud så blir svaret från hotellägaren att det beror på den starka närvaron av andar där. Så det finns kanske mycket att inspireras av och hitta någon slags ro i, men för egen del kändes det mest av allt ganska skönt att lämna rummet på Sulendra och åka vidare efter några dagar.

Funky gubbar i Balian

De sista dagarna på Bali åkte vi upp till Balian Beach efter att ha stannat till som hastigast på Nusa Lembongan (vilket definitivt saknade vibe) och inväntade flygresan från Denpasar. Om Ubud drar till sig kvinnor så är det uppenbarligen till Balian som männen åker när de inte längre orkar tävla med den nya generationen surfare runt Kuta och dessutom har lite mer pengar över till det goda livet. Lonely Planet beskriver Balian Beach som ”funky”, vilket förmodligen är ett uttryck som de gamla gossarna där använde på 70-talet när de första surfarna kom till Bali. Annars kan Balian sammanfattas med svarta, ganska vackra, palmkantade vulkanstränder och återkommande hajattacker (vet inte hur väl surfarna kände till det, dock). Tempot är minst sagt lugnt, men exakt hur lugnt insåg jag först när en Londonbo frågade mig vart folk gick på kvällen och jag föreslog strandhyttan som han just kom lunkade från och som förmodligen inte ens var öppen efter middagstid. Vad vi själva faktiskt gjorde i Balian är inte helt säkert, men jag tror att vi väntade på nästa hajattack, vallade hundar på den svarta stranden och åt grillad fisk med balinesisk sambal oelek.

Det blev en stillsam avslutning på Baliresan precis i början av lågsäsongen, och lite talande med tanke på alla gamla rävar i Balian. Under de senaste åren har så mycket hänt på Bali, och någonstans letar man hela tiden efter det som surfarna upplevde när de kom dit innan vägarna rustades upp och ryska hotell och private villas började byggas på bukiten. Men det är så klart en annan tid och en helt annan resa.

Mitt Balikit